Satukeruu 2018

Den största läsupplevelse jag haft var Michael Endes bok “Den oändliga historien”, som jag läste när jag var ca 11 år. Det var en helt svindlande upplevelse, och när jag senare fick ett eget exemplar av boken minns jag ännu situationen. Jag var med min morfar i Finska bokhandeln i Vasa och råkade se boken i bokhandelns hylla. Hjärtat nästan stannade! Och när jag kom hem till mina morföräldrar, ville jag sova med boken bredvid mig på dynan. Bara att ha boken i fysisk form i närheten, gav en rusfylld känsla av lycka.
Som vuxen minns jag särskilt Kjell Westös “Drakarna över Helsingfors”, som jag sträckläste sittande i en fåtölj ett veckoslut strax efter att boken kommit ut. Jag är yngre än bokens gestalter, men hade ändå tillräckligt med kontaktytor till den epok och de strömningar som beskrevs i boken för att den skulle beröra mig starkt. Jag minns ännu hur jag läste Westös både när jag värmde mat och gick på WC, jag släppte inte boken ifrån mig mer en någon sekund förrän den var färdigläst.

Pga. tidsbrådska hinner jag tyvärr inte skriva närmare här, men jag vet att bägge böckerna är moderna klassiker vars innehåll är väl känt. I fråga om Endes roman var det nog det magiska elementet som svepte mig med sig totalt. Jag var ingen stor konsument av fantasylitteratur, men just magin i “Den oändliga historien” var helt fantastisk. Den fick allting att skimra.

Illustrationerna var av mindre betydelse resp. saknades. Min läsupplevelse var helt och hållet textbaserad. Jag minns dock att layouten av Endes bok var tilltalande, och att kapitlen tydligt inleddes med egna uppslag. Visuellt stödde detta bokens magiska berättelse.